Jag minns att jag under min graviditet var "orolig" för att bli uttråkad, eller känna att jag hade mycket dötid. Men jag har blivit snäppet visare nu när min dotter ligger här i min famn. Dem få stunderna jag faktiskt KAN lägga henne ifrån mig, dem stunderna måste jag städa, diska eller göra nått annat i hemmet. Hon är väldigt beroende av närkontakt hela tiden. Hon somnar gärna i famnen, men det är näst intill omöjligt att lägga ifrån sig henne och låta henne sova själv. Hon vaknar 85% av gångerna, vilket gör att man glatt måste plocka upp henne igen, och lugna henne. Detta gör det ju klart väldigt svårt att få tid till vila. Min sambo har börjat jobba igen, och då får jag ju ingen fritid alls för ens på eftermiddagen, och då måste man fixa med hemmet. Jag var medveten om detta innan... Att mitt liv skulle kretsa kring mitt barn... Men kunde aldrig i min vildaste fantasi förstå hur svårt det skulle va att hantera stressen! Tur man har tålamod, hoppas bara det inte brister pga dålig sömn också =\.

Jag älskar min dotter över allt annat! Det är sant att känslorna finns där från första ögonblicket! Men hur mycket jag än älskar henne, så kan jag inte låta bli att pusta lite över "jobbet" hon innebär.